Jag har som jag tidigare nämnt känt mig väldigt skeptisk till alla slags "metoder" innan. Det har känts helt fel för oss och jag har instinktivt valt ett "mjukare" sätt att ta hand om Theodore och alla situationer som uppstår. När allt var som värst med sömnen ammade jag honom till sömns och när det är som jobbigast nu får han sova i vår säng med oss. Det har känts rätt i hjärtat men jag har hela tiden haft en känsla av att jag gjort "fel". Att jag motverkade syftet på något vis. Allt jag ville var ju att vi alla skulle vara trygga och nöjda men jag kände ändå att jag kanske gjorde saken värre i det långa loppet.
För ett barn som har en fungerande sömn är det kanske ingen stor sak att rutinerna inte är så fasta. Om det får sova i mamma och pappas säng eller famn ibland. På samma sätt som att vi inte behöver lägga så stor energi på mat och ätning eftersom det fungerar så bra. Det är ingen panik om maten till exempel blir en timme sen eftersom vi vet att ha kommer att äta ordentligt. Eller som igår, att han helt enkelt missade ett mål eftersom sömnen gjorde att dagen blev lite upp och ned.
Har ett barn dock problem med att sova måste vi som föräldrar hjälpa det så gott vi kan. Vi kan inte förvänta oss att Theodore plötsligt ska lära sig självt om det har gått så långt som det har för oss. Vi måste lära honom att somna. Det är först nu det faktiskt känns så och det är först nu det faktiskt känns som att han är redo. Och vi såklart.
Jag är en otroligt blödig hönsmamma som inte gärna lämnar bort Theodore några längre stunder till personer utanför familjen. Nu under julen var första gången jag och mannen var borta från Theodore samtidigt, och det bara för några timmar. Trots det känner jag att gårkvällen gick bra. Det var inte alls så outhärdligt som jag trodde att det skulle vara. En viktig del tror jag är att vi gjorde det tillsammans, jag och mannen, och vi bestämde oss för att verkligen försöka. Inte ge upp efter tio minuters skrik. Dessutom satt vi inte bara utanför Theos rum och lyssnade på skriken utan stökade runt i köket, lagade mat och pratade. Det gjorde det mycket lättare.
Det återstår att se om den här metoden kommer att fungera för oss men vi ger det en vecka och ser vad som händer.
2 kommentarer:
Rutiner är A och O. Det är det som gör barnet till en trygg individ. Hampus sov jätte bra sen 4 månaders ålder och det tror jag beror på hans fasta rutiner. Mat och sov tider var närainpå exakta och han visste precis vilka tider som gällde. Det tror jag spelar stor roll. Jag menar, om man har fasta sovrutiner så finns det ingen risk att sova över ett mål mat. Jag tror alltså att fasta rutiner kommer göra mycket åt hans sömnproblem. Sen tror jag att det är lättare att lära ett lite mindre barn att sova bra.. som vid ca 5 månader. Nu kan man ju inte backa tiden men om jag vore dig så skulle jag inte göra så stor grej av sömnmetoden just nu då han befinner sig i en stor utveckligsperiod. I stort sett alla barn får det EXTRA besvärligt med sömnen vid 8-9 månader fram till ca 1 år.Det är så mycket intryck och världen är nog skrämmande i den åldern. Bara min åsikt.
gillar dina tankar, att ni är redo nu. Det viktiga är väl att komma fram till om man vill att barnet skall somna i egen säng, det finns barn som somnar i famnen/föräldrarnas famn länge. Och tycker föräldrarna det känns bra så är ju det bra.
Lina somnade jättebra fam tills hon var 8,5 mån. Nu börjar det bli bättre även om vi inte bara kan lägga ner henne och hon somnar. Men jag tycker det känns helt ok att sitta och sjunga en stund.
Skicka en kommentar