Alltså, finns det någonting som kan göra en så vardagsursinnig som hår?

Få saker gör mig så rasande som när håret inte fungerar. Jag kan välta ut ett helt flingpaket över golvet eller spilla på den rena tröjan två minuter innan jag ska gå - och det gör mig såklart arg och irriterad. Men när jag har en dålig hårdag gör det mig så vansinnigt arg att jag likt en tonåring kan bestämma mig för att helt enkelt stanna inne hela dagen. (Inte när jag ska till jobbet förstås, då är det bara att slänga ihop en ful hästsvans och gå.)

Idag är en sådan dag och det är extra irriterande eftersom jag klippte mig igår och alltså borde vara extra nöjd istället.

Oftast när jag är nyklippt brukar jag vakna upp dagen efter och se ut nästan som kvällen innan eftersom frisörernas styling håller mycket bättre än min egen. Dagen efter en klippning brukar vara en fin dag där allt känns roligt, garderoben känns plötsligt ny och jag vill bara ut och visa upp mitt nya jag.

Idag är inte alls en sån dag. Tvärt om faktiskt. Jag vaknade upp och håret stod åt alla håll alternativt låg slickat mot huvudet. Jag antar att det beror på att min nattsömn ser så annorlunda ut nu. Istället för att ligga med huvudet mot kudden hela natten springer jag fram och tillbaka mellan min säng och Theos. Under täcket är det varmt och uppe i luften är det svalt, så jag tar på mig varmare kläder för att inte frysa när jag står/sitter vid Theodores säng och nattar om. Så jag blir varm och kall om vartannat vilket gör att håret blir fuktigt och torrt flera gånger under natten. Jag antar att det är därför det ser ut hur som helst när jag vaknar. När jag väl sover, eller försöker sova, är det dessutom mer oroligt.

Hur som helst. Detta i kombination med att jag alltid tycker att det är väldigt jobbigt att klippa håret. Eller, jag känner väldigt blandade känslor. Å ena sidan älskar jag förändringen, att bli ompysslad och göra någonting nytt. Å andra sidan är det väldigt ångestladdat att det försvinner hår. Hur mycket jag än förbereder mig på att det kommer att bli kortare och tunnare (om det blir uppklippt vilket det nästan alltid blir) så får jag nästan alltid lite panik när jag drar fingrarna genom håret dagen efter. Nu var det verkligen så. Jag hade ett väldigt långt och jämnlångt hår innan klippningen. Ned till halva ryggen ungefär. Frisören klippte minst 10 centimeter på längden plus säkert 20 centimeter i uppklippningen. Det kändes så himla skönt då men nu har jag hår-ångest!

Dessutom tycker jag att luggen är väldigt konstigt klippt. Jag ville ha en snedlugg som liksom är inklippt med håret på sidan, så att den liksom flyter in i resten av håret om ni förstår vad jag menar. Nu är den tvärt om, det blir som en kant mellan luggen och resten av håret. Det ser inte klokt ut.

Ja, det blev visst en hel massa gnäll men just nu känns det mest som att jag vill dra en gammal säck över huvudet och stanna inomhus. Ingen bild med andra ord.

Gnäll gnäll gnäll.